Har dressyrlektion imorgon med en av mina tränare, den bättre, hon som inte har en käpp upp i arslet. Känns helt ok även fast jag brukar rida som en riktig kråka när jag är på lektion...enbart för att jag blir så jäkla nervös. Visserligen rider jag aldrig perfekt det gör ju ingen men jag önskar att jag fick en bra lektion imorgon. Känner att mitt självförtroende skulle behöva det. Rider regelbundet för tränare, har två olika som tränar mig och hästen i dressyr. Vi behöver det...jag och skrutten.

Han fick på skon tillbaka idag och ridit det har vi gjort. Struntade i manegen eftersom vädret var hyffsat ok för att välja ridplan. Tycker underlaget i manegen är snäppet för mjukt och vill gärna variera.

Anyway tyckte inte att det gick sådär himla bra idag. Gjorde mycket övergångar försökte hålla mer rakt spår än volt. Borde köpa nytt träns och kanske en till sadel..

Nåja shit the same. Detta är ingen ridblogg utan en jaa vadå?..gnällblogg

På allvar känner mig lite mer munter idag, inte lika labil och självmordsbenägen *asg*. Kan bero på att gos är påväg hem...Japp hem, hem kommer han..  

Just det..jag skulle ju skaffa mig ett liv utan honom som funkar när han inte är hemma.

Kan med handen på hjärtat erkänna att det inte alls funkat i veckan som fått. Men jag försöker.

Japp den "muntra" stämningen fortsätter, varför avvika från normen?? Är så jeevla less alltså. Hästen tappade en sko vilket betyder mer utgifter för den redan så åtstramade ekonomin. Det är inte gratis att ta ut en hovslagare för att spika fast skiten.

Min äldre tös har nån smärre jag vet inte vad kris idag...hon fick inte borsta ponnyn tills han glänste så då blev hon skitsur. Ja alltså vi har så trevligt här hemma.

Min yngre kom just och sa att hon känner sig konstig i magen..yeeey kan det bli bättre...kanske vi kan toppa allt med lite magsjuka såhär passligt till helgen.

Ska vara ensam i helgen (barnen är här men ingen gos att snusa på) och av någon märklig anledning så finner jag mig inte riktigt bekväm i den situationen. JAG VEEET jag låter som en gnällkärring...och det är just för att jag ÄR en gnällkärring. En mycket renodlad sådan och jag tycker ytterst synd om mig oxå.

Och vet du vad, här FÅR jag tycka synd om mig själv. Vet ju att det finns massor av singlar därute som fixar varje helg galant utan bli fylld av självömkan men jag kan inte riktigt lägga i den växeln.

Vet ni...vi har julfest från fabriken imorgon...japp tanterna ska få ta ledigt från slaveriet och gå ut på betald middag. Det hade ju varit en otroligt chans att döda ensamhet på men jag har ju barnen och de kan jag inte placera ut som brickor. Jag är alldeles för måna om dem och de få helger/veckor/dagar jag får med dem för att göra det.

Jag vet att det hade retat min finaste gos till vansinne om jag gick ut och svirade om. OCH en trotsig del av mig skulle gärna göra det...bara för att jag KAN. Och för att jag vill ge tillbaka för nåt han inte kan rå för....

Yepp that´s me in a little blue lådda...  

Har oxå hunnit med att byta jobb. Jag gillar nuförtiden att jämföra mitt jobb med en viss klädfabrik i Kambodja, där kvinnorna jobbar tills de stupar. Ungefär lika strikt. Inte lätt att va som jag och ha en träpåle uppkört i arslet 6-8h/dag.

Well min årslön åt den som gissar rätt vad jag jobbar med... Tja det är ju inte speciellt mycket heller så ingen ids väl ens chansa och få den patetiska summan.

Fyyy faaan vad LESS jag är....Har inte gjort annat än bråkat med min älskling   . Min bitterhet som jag känner genomsyrar totalt min tillvaro. Känner mig uppriktigt ledsen och uppgiven. Och ser egentligen inte nåt roligt i nåt. Den enda gång jag känner mig fri och glad är när jag är hos min ögonsten i stallet. På gott och ont, det betyder att jag inte är helt jävla avskärmad, inte helt färdig för hispan.

Jag saknar min älskling samtidigt som jag har ett behov och vara fräsig, hans jobb påverkar mig så negativt. Jag MÅSTE hitta ett liv utan honom.....ett liv som funkar då han inte är hemma. Men hur ska jag kunna lära mig det när han har funnits i varje andetag jag andats de senaste året då han jobbat hemifrån och jag har ÄLSKAT det. Han får gärna finnas där i varje ögonblick...inte bara 17veckor av årets 52.  

FÖRLÅT mig älskling för att jag inte kan hantera alla känslor just nu, utan blir grinig och bitter.

kommer jag tillbaka på hösten och av nån jeevla anledning när det börjar osa i kanterna och jag känner mig mer eller mindre deppig. Detta är mitt hål, min oas...Mitt enda ställe som jag kan spy galla på och vara sådär äckligt ärlig.

Ok så var slutade jag och var ska jag börja??? Jag tror jag slutade nånstans i ett virrvarr av djur och kärlek. Återkommer med ett nytt virrvarr av djur. Vår älskade lurviga mirre blev påkörd, och man skulle ju tycka att jag lärt mig att det inte är kul att stå på bakgården gråtandes och gräva kattgrav. ICKE...lärde mig inte ett fucking piss. Nu har vi två nya katter...mot bättre vetande. Polacken fick ju frispel av att va ensam och det kunde inte mitt hjärta tåla. Så nu har han blivit mamma/pappa åt de små liven och verkar trivas riktigt bra i rollen.

Hästen åkte tillbaka till gamla ägaren och även där...förståndet har inte blivit bättre utan tar ett fett lån och köper en häst *ASG*.  Och han är det vackraste jag skådat 172cm i mankhöjd och en oslipad diamant på ynka 6år. Jag vet inte riktigt...det finns säkert någon diagnos för mig oxå.

Min kärlek, min älskade, vad hände??? Vad hände???? Mitt allt, mitt stöd, hur har vi kommit på glid och tappat en del av det vi hade?? Det finns där, vi får inte förlora det gos. Nu stormar det igen, runt dig och ditt jobb och jag kan inte göra ett jeevla piss där heller. Du kommer att igen få åka och jag är hemma, ensam...och jevligt olycklig