Min sambos stora svek(spelberoende) som försatte oss rejält i skiten ekonomiskt samt min mammas plötsliga bortgång har slagit mig så hårt att jag står på knäna...blodiga sådana. Jag försöker läka, men hur ska jag kunna läka? P's svek känns som en fjärt i universum i jämförelse mot mammas död. Men när man plussar båda tillsammans så når vi oanade höjder i känslor. Tar en minut, timme och dag i taget. Hur mycket ska en person behöva bära? När kommer nästa slag? Hur trasig är man inte då man funderar på vad nästa käftsmäll kommer att föra med sig....

Nu är jag ensam... P har åkt iväg på jobb i två veckor och barnen är hos sin pappa. Det är nu prövningen börjar. Fixa saknad, sorg och ångest utan deras trygga närvaro. Sov dåligt.. Dras med en förlamande trötthet som inte blir bättre med vila :(. Satt och läste sms och whatsapp meddelanden som jag fått av mamma. Saknar henne så himla mycket. Nu kan de inte ta mer av mig.

Det var så fin jordfästning för mamma. Bara de närmaste var på plats. Herregud vad jobbigt och se kistan. Eftersom hon ska kremeras så valde vi urna idag oxå.
Men nu är jag trött så jädrans trött. Vill vila bort den smärta som river i min själ. Tror inte att det lyckas.

Idag har vi jordfästning för mamma. Är så ledsen och arg. Denna ilska jag känner nu är fan inte och leka med. Ilska/frustration/sorg är en cocktail som man inte gärna vill ha. Jag vill bara en sak... Ha min älskade mamma tillbaka :(.

Befinner mig i ett vakum!! Tiden och dagarna rullar iväg och jag hinner inte med. Befinner mig i ett helvete. Saknar mamma så mkt att det klöser sönder mig inombords. Igår valde vi urna. Känns hopplöst!! Vill inte se folk jag känner än mindre prata med ngn utanför familjen. Har ångest som gör att jag inte lan andas. Vaknar av hjärtklappning på natten. Glömmer saker jag borde komma ihåg. Maten smakar inte. Är sjukskriven eftersom jag inte fungerar nu just.
Ge mig styrka att orka vidare...

Inatt 03.50 somnade mamma lugnt in. Jag har vakat sedan söndag med henne. Trötthet och förtvivlan gav mig årets panikångest igår och var tvungen att lämna hennes sida för att åka hem och vila. Min syster satt med henne in i det sista. Nu måste jag lära mig att leva utan henne. Sov gott älskade mamma <3

Måste få erkänna att det är lite otäckt att sitta med mamma nu just. Ser ju vad som håller på att hända...dvs svullnaden fr inuti huvudet går ner mot halsen. Det slutar ju såklart bara på ett sätt och det är att hon kvävs. Hon har hög feber igen, men medicin hjälper inte, det ser den svåra hjärnskadan till :(. Kan hon bara få somna in nu....???!!!

Det är tungt att vaka vid sängen... Det är dessutom med motstridiga känslor. Ena sidan vill ha kvar mamma och andra vill hon ska få somna in. Tycker hon har kämpat tillräckligt nu!! Men hon hade en mkt frisk kropp när detta hände så den är stark även nu. Och då man står inför sista resan med en stark kropp så blir det utdraget.