Jag har egentligen bara en önskan inför det nya året... Det är att få känna nån form av lycka igen. Och att det inte blir så olyckligt som 2015 blev.  Att vi sedan ska genom jul före känns bara som ett slag i ansiktet. Hade mer än gärna sovit bort både jul och nyår. Är ensam för att han jobbar *igen*... Ingen höjer på ögonbrynen eller är förvånad längre. Han kommer sedan nån gång då de ger honom ledigt...  

Längtar helt enkelt till bättre tider där mörkret inte längre känns så oövervinnerligt.   

Från att ha hållt mig flytande så är jag nu nere på bottnen. Jag befinner mig i ett mentalt mörker som inget tränger igenom. Sorgen efter mamma och P´s svek plågar mig dagligen. Har en tung mantel av sorg och förtvivlan liggandes över mina axlar. Orkar inte kämpa längre, orkar inte försöka få vårt förhållande att funka. Han försöker ju inte heller. Nåja frågar du hnm så försöker han säkert massor...men sanningen är att han inte gör det. Vi bråkar, jag bråkar, jag blir sur...han blir tyst. Orkar inte skriva gulliga meddelanden eller sånt bjäfs. Det hjälper inte, det jag känner nu är inte bra känslor alls. Kan jag få lämna in mitt livskort? Jasså, får man inte. Nämen vad bra fortsätt plåga mig då jvla liv!!!

Jag trodde på allvar att jag "kommit över" det P gjort mot mig, men jag kan inte svälja det. Jag kan inte förlåta och jag kan inte glömma. För vad gjorde han efteråt? Jo han tog första bästa utväg och lämnade mig ensam hemma. Han är borta största delen av tiden och det verkar han ok med OCH det sårar mig. Jag vill han ska ha det lika kämpigt som mig, lida lika mycket och plågas av samvetskval. Well det händer inte och jag måste gå vidare. Jag gav honom 10månader att bevisa att vi hör ihop. FEM av dessa har gått och jag tror inte att vi reder ut detta. Vi är sämre än någon gång tidigare...

Vem ska kunna förstå mig nu då det enda person som jag kunnat prata med inte längre lever. Älskade mamma jag behöver dig mer än någonsin. Kom tillbaka!! För jag är inte redo att leva utan dig ännu   .