Har just gått på nattskiftet. Midsommar går i jobbets tecken och visst går det väl bra. Lite besvärligt att jag glömde önska ledigt för äldre dotterns konfirmation. Jag hinner sova 2 timmar på lördag...inte så jvla bra planering där. Annars då är det rätt lugnt. Hade velat ringa mamma idag men det går ju inte. Saknar henne...första midsommar utan henne. Det känns väldigt konstigt, tomt och fel. Då känns jobbet som en tröst.

Gårdagens parterapi var inte alls så jobbig för min del. Men mitt hjärta blödde för hans skull. Det var hans barndom som kom upp och ja där finns det att jobba med om man säger som så. Att ha växt upp med en mamma som aldrig varit stolt eller visat kärlek måste vara vidrigt. Nåt som i min familj var självklart. Det är så många saker som klarnar dessa gånger. Hur ska han kunna veta hur man ska värdera en familj om man inte fått det med modersmjölken?! Börjar ju se varför saker och ting haltar med oss. Väldigt bra att få perspektiv på saker och ting. Jag har underskattat parterapi och all annan terapi för den delen. Nu tar vi emot midsommar med öppna armar. Nästa gång han kommer hem har han 4 veckor semester. Jag hoppas kunna undgå mina raseriutbrott i forts men jag tvivlar på att jag hålls på mattan.

Det är kanske ovanligt att båda parter hamnar i en livskris samtidigt. Det hände oss. Han har sin egen kris att ta sig igenom och jag har min. Så hur hittar då två trasiga själar varandra igen? När den ena (han) är väldigt introvert i sin personlighet och den andra (jag) är väldigt extrovert. Det blir inte alls bra kan jag berättar för er. Jag har nog haft för mkt med min egen förlust och kris för att lyfta blicken och se förbi fasaden han visar. För med korten på bordet är han fortfarande lika trasig inombords som i april i fjol då han blev utbränd...(allt finns ju i bloggen om någon vill läsa). Jag har trott att det är hos oss som par där krisen ligger. Det är det inte tydligen eller jo det har ju blivit vår kris med tiden som gått eftersom det tärt på oss. Kanske, kanske vi kan lösa det om han börjar jobba med sina riktiga problem som sträcker sig ända ner till då han var barn.
Som ni märker idag är en dag med nya insikter. Imorgon har vi parterapi igen och nästa vecka har jag tid på nytt för sorgebearbetning. Inte så mkt klös i mig idag, mera förståelse kanske.

Efter varje natt jag jobbar så önskar man ju sig en god sömn efteråt. Idag har jag inte kunnat sova...vilket resulterar i irritation och tandagnisslan!! Sedan har jag en trötthet i kroppen efter allt som hänt. Det är en trötthet som inte går att vila bort. :(
Satt ngr timmar och funderade hit och dit. Till slut packade jag hundarna i bilen och for till skogen. Jag älskar skogen!! Där laddar jag energi och kan glömma det mesta. Hundarna nöjda, jag är lite mera nöjd. Win-win helt enkelt.

Ibland, det händer inte ofta men ibland befinner jag mig i neutralt läge. Känner varken det ena eller det andra. Där befinner jag mig denna natt. Det är rätt skönt måste jag säga. Ingen ilska, sorg eller glädje bara nollat. Skulle absolut inte kalla mig apatisk, jag bara är. Imorgon kan det se helt annorlunda ut så det gäller att njuta av stunden.

Det som händer då vi träffas är att alla problem i vårt förhållande försvinner *poff* och allt känns så jvla rätt och jag blir som trollbunden till honom. Han var hemma ett dygn och direkt jag kröp in i hans famn så glömde jag de största bekymren, inte alla men såpass att jag veknade som en maskros på kvällen. Fan i helvete...jag är så långt "under tofflan" så det är tragiskt. Nåväl nu är han på resande fot igen och jag är solo. Nattjobbande solo skata.
Innan han for tog jag mod till mig och frågade med hårt bultande hjärta om han kollat utbudet på andra jobb.... Vem FAN försöker jag lura?!? Mig själv...ingen annan än mig själv. :(

Det är vad jag lovade hänga med på, om han bokade tiden. Vet inte vem jag försöker lura. Ingen terapi i världen kan rädda det här...det är jag...enbart jag som måste ändra mig om detta ska funka. Jag är tvungen att radera mina drömmar och önskemål. Lägga mitt liv på paus. Vet inte om jag kan det, vill jag ens? Jag kan inte förlåta honom!!! Varför älskar jag en person så förbannat mycket att jag låter mig behandlas som en jvla trasa?! Jag är värd det bästa och ändå viker jag mig och låter mig vara någons andrahandsval.... Svagt, jvligt svagt!!!!