Mamma*varannan*vecka

Alla inlägg under juli 2017

Av Katarina - 31 juli 2017 12:24

Måste lära mig cykla utan stödhjul. Lika lite som ett barn vill släppa dem vill jag lära mig att leva utan P!! TROTS att jag älskar honom av varje cell i min kropp, måste jag släppa taget. Stödet är borta och ni ska veta att vissa dagar har varit magiska, fyllda av lycka!! Lycka och frihet och jag njutit ända ut i yttersta hårspetsarna.
Medans andra ramlar jag ihop och vägrar se nåt ljust med tillvaron. Idag är en dålig dag=(.

Vad är ett liv utan den man älskar? Men vad är ett liv med en person som gör en illa, sårar och sviker?!? Dumma, dumma hjärta som vägrar släppa taget :(. Ju flere dagar isär desto mer klarsynt kan jag se på oss, det vi var. Men det förmår jag mig inte att göra när saknaden bränner som eld inombords.

Vad är det för mening med allt?!?

Av Katarina - 27 juli 2017 00:33

Oavsett vad det varit för oväder i mitt liv tidigare så finner jag ändå ro på jobbet. Får distans till min egen tillvaro. Och tro mig det är nåt jag verkligen behöver nu just!!
Har en tung dag bakom mig där jag bitit mig i knogarna för att inte messa honom, ringa honom för att böna och be om en fortsättning. Men, jag fixade det.
Tyvärr funkar det inte med känslorna av sorg över allt jag förlorat. Sorgen naglar sig fast i mitt inre och river sönder bit för bit. Fast ska den bittra sanningen upp på väggen så förlorade jag honom redan för två år sedan. Har suttit två år(!!!) och väntat på att han skulle förändras. Det hände aldrig!!
Han behöver hjälp, hjälp med sitt beroende som skiftar skepnad. Hjälp med att bearbeta sin trasiga barndom. Före det kan han aldrig få ett värdigt liv.

Av Katarina - 26 juli 2017 11:20

Helvete vad jag saknar honom. Det sliter sönder mig inombords :((. Om det skulle utdelas ett piskrapp för varje gång jag tänker på hnm eller saknar honom hade jag varit sönder piskad idag. Antar att det här är priset det kostar att skiljas fr den man älskar.

Det var inte ett hälsosamt förhållande vi hade, destruktivt och dysfunktionellt. Om jag tänker på den biten, alla svidande ord som blivit sagda och allt skit så andas jag mig igenom den här dagen oxå. Det är mitt enda hopp.

Av Katarina - 24 juli 2017 10:47

Egen lycka och välmående pga P. Nu får jag igen betala ett värre pris pga honom. Visste att det här skulle bli svårt för min yngre dotter. Men att hon skulle vara så arg på mig visste jag inte. Knappt så hon pratar med mig. Jag visste att det här beslutet skulle stå mig dyrt. Blev det för dyrt? Borde jag ändå ha bitit ihop en stund till?! Hade det blivit bättre? Helvetes jääävla skit.

Att försöka ta mig ur detta förhållande liknar lite pojken och vargen. Jag ropar att jag är fri men ändå händer inte ett skit. Jag är ändå kvar i samma sirap. Låst likt ett djur i gapet på en krokodil. Ska han låta mig gå? Jag tvivlar, hade mess på telefon fr hnm då jag vaknade. Ett godnatt meddelande som jag aldrig hann läsa igår. Vaknade 09 men vänta med att kolla det några timmar senare. Bara för att visa att jag inte är den som väntar maniskt på ett livstecken, likt den knähund jag blivit till den senaste tiden. Det är nu det börjar...jobbet att bryta mig fri och försöka hålla alla i familjen på bra humör.

Jag har lärt mig en sak, en viktig läxa. Börja aldrig ett förhållande med en missbrukare. De plockar sönder dig bit för bit för att sedan bygga upp en person som passar dem bäst. Hur fan hittar jag mig själv igen, utan att förlora mig själv till honom ännu en gång!?

Av Katarina - 23 juli 2017 18:38

..och ska låtsas omfamna ett nytt med glädje (vilket jvla skämt hörni). P kom hit, lite märklig stämning, det hängde i luften liksom. Såg på honom den man som jag kunnat gå över lik för, den jag trodde var Mr.Right, han jag skulle bli gammal med och uttalade orden, orden som jag visste avslutade allt.

Vår tid är över, 9år av total lycka och i slutet bottenlös sorg, ilska och svek. Den sista lögnen och sveket blev vårt fall. Jag orkar inte mer. Jag vet så tydligt vad jag vill ha i livet!!
Det är lika klart som att solen går upp i öst och ner i väst. Men han kan inte ge mig det :(. Nu ska jag hitta mig själv, som det så fint heter. Den där sprudlande person jag en gång varit före allt som hänt de senaste åren.

Det finns bara en väg, framåt. Men inte idag..kanske imorgon.

Av Katarina - 23 juli 2017 03:58

Tja vad säger man?!? Men lär så länge man lever. Började 2017 med rätt stort hopp om att kunna hitta tillbaka till varann även om det luktade lite illa om hela storyn i januari.
Minns att han i mars-april nångång började säga att han kände sig trött. Vi fortsatte på parterapin och saker och ting rörde sig framåt i rätt riktning.

I juni tänkte jag att han får flytta in igen 1:a juli. Men jag hade en en gnagande känsla så jag kollade hans ekonomi "just in case" så jag inte ännu en gång blir bedragen. Vilket var jätte tur för det visade sig att han ljugit IGEN :((. Där har han suttit i månader igen och tittat mig i ögonen och ljugit om allt. Att han sköter sin ekonomi...bara bullshit allt!! Så denna gång förlåter jag inte honom. Har tagit över huset och lånen. Det kostade en del men det fanns ingen annan utväg. Han åkte iväg på sista jobbpasset före semestern och kom tillbaka knappt igenkännbar. Han är igen svårt deprimerad och kmr att få psyk.hjälp och jag hoppas det ordnar sig för honom denna gång. Två olika psyk.mediciner för att få honom ur mörkret. Dit for min semester tjoff rätt ner i skiten. Nu måste jag klippa det sista bandet med honom.

Jag hoppas mina barn förlåter mig. Speciellt min yngre dotter har ett spec band med honom. De får gärna fortsätta ha kontakt men jag vill inte vara delaktig i den.

Idag...idag måste jag berätta för honom att vår historia som par tar slut här. Det svåraste jag någonsin gjort men det måste göras NU!!

Skapa flashcards